Ännu en natt ligger jag vaken med extrema magsmärtor.. 

Om jag skulle börja räkna alla timmar jag förlorar hade jag nog fått använda både händer och fötter.

Efter ytterligare ett samtal till 1177 sitter jag här med samma svar 

" om de inte är akut tycker jag inte att du ska åka in, och de låter inte akut , du kan ju prata med mig "

Blir så jävla förbannad. Här sitter jag , snart 21 år gammal med magsmärtor som väcker mig och får mig att springa fram och tillbaka mellan sängen och toaletten i över 2 timmar gråtandes, men allvarligt och akut ? Det var de tydligen inte .

Som jag sa jag fyller 21 snart , faktiskt nästa fredag och det känns som att livet har blivit taget ifrån mig. Magsmärtor, magkatarr & gallstensanfall varvar varandra och jag ska vara glad om jag får hela 3-4 dagar där jag mår bra utan några större besvär.

21 år gammal och rädd för att äta eller dricka.. Vad är det för liv?

Läkarna verkar inte ta mig seriöst heller, operationstiden blev till en bedömnings tid där de skulle bedöma om jag verkligen behöver operationen. Operationen jag väntat på sen i maj/juni när första besvären dök upp. Dom ska alltså bedöma något 3! Kirurger redan bedömt och skickat remiss om . 

Blir så arg att jag vill gråta, förstår dom inte att detta är viktigt ? Att jag vill kunna leva utan att vara rädd för nästa anfall eller kramper, att jag vill slippa behöva ta starka mediciner när jag får ont och Andrés får va hemma för jag ligger som en zombie i sängen. 

Tydligen är det inte viktigt nog och återigen bevisar sjukvården att jag , ja jag är bara en journal i systemet. En hög med papper som varken kan känna eller tycka.