Jag gick som sagt över tiden ( 41+4) och fick tid till prenatal för undersökning och eventuell igångsättning. Första besöket där skickade hem oss besvikna och otåliga men med en liten gnutta hopp då läkaren sagt att vi skulle återkomma på måndag morgon för undersökning och till 99% chans igångsättning. Söndagen gick åt till att städa ytterligare en gång och ett besök på mobilia med min familj där de blev både shopping och fika. Just i den stunden hade vi nog inte riktigt greppat att vi skulle kunna vara nyblivna föräldrar under de kommande dagarna.  Kvällen innan vi skulle in på prenatal igen fick bli en liten spakväll och jag passade på att tvätta håret, ha ompackning , raka benen och använda ansiktsmasker. Sömn blev de inte så mycket av eftersom art nerverna spökade ordentligt. 

På morgonen tog vi iallafall barnvagnen och hoppade på tåget ner till Malmö för att äta frukost hos mormor och sedan promenera in till MAS. Innan vi ens fick komma in på ett rum dröjde de 1 timme och mitt tålamod bar på botten, men det ändrades snabbt när vi fick reda på att läkaren kunde känna att bebisen låg långt nere med huvudet vilket hon hade kunnat känna när hon undersökte hur pass mogen tappen var & det skulle minsann börjas med igångsättning redan 1 timme senare och vi skulle få ha rummet för oss själva ( vilket var skönt för Andrés kunde sova med mig ) efter första dosen av igångsättnings medlet började det dyka upp några små futtiga sammandragningar och redan där ställde vi in oss på att detta skulle ta en evighet. Timmarna gick iallafall och vi roade oss med att kolla serier på Netflix och spela kort. Efter 3 dosen medicin började sammandragningar bli allt fler och starkare. Under natten vaknade jag av fruktansvärda sammandragningar och en rygg som kändes som att den skulle kollapsa helt, en morfinspruta i låret senare somnade jag och lyckades iallafall sova någon timme innan det var dags för näst sista dosen . Dagen där på var jag rätt matt i kroppen och tröttheten var enorm.. jag öppnade mig inte särskilt mycket ( från 2,5 cm till 3,5 -4 på ett dygn ) men vi fick en plats på förlossningen ändå och äntligen kändes det som att något skulle hända .. Trodde jag.. 

Efter undersökning och uppkoppling till ctg plockade dom hinnan och ut forsade massvis utav klart fostervatten.  En elektrod blev satt på bebisens huvud och jag kunde få komma upp och gå med gåstolen för att ta sammandragningarna bättre eftersom stt lustgasen helst kommer igång vid 5-6 cm. Klockan var runt 20 när vi promenerade runt och runt i förlossningsavdelningens korridorer. 

När skiftet i personalen var klart kom mina nya barnmorskor in och presenterade sig , dessa var de underbaraste människor jag någonsin mött ! Den ena var dansk och den andra hade jobbat på förlossningen alldeles för länge Haha:) i vilket fall som helst var dessa två änglar och jag är så tacksam för att jag hade 2 superbarnmorskor vid min sida ! 

Jag blev uppkopplad till ett igångsättnings dropp och det dröjde inte alls länge innan smärtan började ta på mig. Lustgasen kopplades på och Jag som förut varit strikt emot den tackar gudarna för denna underbar a gummimask med gas i, utan den hade jag aldrig överlevt!  Runt 12-1 på natten var jg helt borta i huvudet och grät efter mormor så  Andres fick ringa och mormor slänga sig i en taxi in till oss . Strax därpå kom den löjligaste läkare jag någonsin träffat och skulle sätta epiduralen ( vilket hon misslyckades med och slängde ur sig kommentaren " jag vet inte om jag lyckades , jag är osäker")  

Ni kan säkert lägga ihop ett plus ett och komma fram till att hon inte lyckades och jag blev liggandes med brutala smärtor. Någon gång därefter försvann jag och medvetandet kom inte tillbaka förrens klockan var 8 på morgonen och krystvärkarna härjade fritt . Så under ca 6-7 timmar har jag total minnesförlust vilket i sig kan vara rätt skönt ..

Efter vad Andrés berättat skrek jag utav smärtorna och min underbara lilla danska barnmorska såg till att jag fick morfinsprutor så att jag kunde vila emellan värkarna. Jag spydde, grät, skrek, skällde och sov till och från innan jag vaknade och var klarvaken med en smärta jag inte önskar min värsta fiende. Det gör ont att föda barn naturligtvis men att föda barn med ett dropp som tvingat igång kroppen, smärtlindring som inte funkar och noll energi var brutalt. 

Tydligen hade jag öppnat mig från 4 till 10 cm på mindre än en timme och det var dags för bebis att försöka ta sig ut . Rummet var fullt utav barnmorskor och läkare och när jag frågade vad som händer fick jag till svar att jag skulle andas och ta de lugnt ( vad gör jag ? Stressar upp mig och hyperventilerar) ingen i det förbaskade rummet pratade med mig förutom när de tvingade ner mig på rygg trots att det kändes som att jag skulle dö. I över en timme bad jag dom att släppa upp mig på knä gråtandes innan en av de äldre till slut gick med på det . Under tiden jag stod på knä och tog mig an krystvärkarna var hälften av barnmorskorna iväg och letade efter narkosläkaren så stt dom skulle kunna sätta en ny EDA  men när de väl var på plats hade jag lyckats krysta på så pass mycket att våran lilla skit låg och var påväg ut ( dom skulle lyssnat på mig från början och släppt upp mig  på knä ) jag blev iallafall nertryck på ryggen igen och tillsagd att andas och krysta när värkarna kom vilket inte var de lättaste liggandes på rygg . Jag fick tag i andrés hand och försökte med den sista lilla energi jag hade kvar. Mitt i allt ihopa känns det som att underlivet skulle brinna upp och barnmorskan säger att bebisen har massa mörkt hår på huvudet . Det var nog det jag behövde för sen tog det bara en krystvärk till och våran lilla dotter var ute. 

Men istället för att få upp henne på bröstet och gosa med våran nyfödda prinsessa klippte dom navelsträngen och slet  iväg Henne. I panik frågar jag vad som händer men återigen får jag inget svar. Det visade sig efteråt att hennes hjärtljud hade gått ner eftersom att jag var så stressad och det påverkade henne, så när hon kom ut andades hon inte och dom var tvungna att ge henne CPAP i lite mer än 1 minut innan jag kunde hörs första skriket från henne. 

I samma veva som dom rykte henne ifrån mig kom mormor som en räddare i nöden och stod med mig när andrés stod med våran prinsessa. Jag fick 5 stygn , 2 yttre & 3 inre och dessa kändes som en droppe i havet jämfört med vad jag nyss hade gått igenom. När allt hade lugnat ner sig fick Andy upp henne på sitt bröst och även jag fick gosa med henne när barnmorskorna hade sytt klart mig och sett till att allt var i sin ordning.  Sen blev vi kvar på förlossningen i några timmar innan jag kunde fått ett rum på BB avdelningen. Under tiden fick jag duschat av mig Och hämtat mig lite. 1 natt på BB blev det sen valde jag att åka hem med våran prinsessa för att istället komma tillbaka på läkarundersökning dagen efter . 

Allting funkade som de skulle , både andning och hjärta vilket var en otrolig lättnad .

Nu sitter vi här med vår lilla Minnéah som imorgon bli prick 4 veckor och livet är underbart ( om man räknar bort sömnlösa nätter haha )